kom hem från konfan för ett tag sedan.
jag kan ju lätt säga att det är torsdagens höjdpunkt.
jag har så sjuuukt kul där.
när jag "tackade" ja till konfrimationen, gjorde jag det mest för att alla andra gjorde det, inte för att jag trodde det skulle bli kul.
när jag hör ordet konfirmation, tänker jag först på gud och det tror jag ni också gör.
men liksom, på min konfirmation pratar vi inte så mycket om gud.
vi får oftast göra vad vi vill, och vi har ett helt hus för oss själva.
det är lite som ett "andrahem" enligt mig.
jag går vart jag vill, jag gör vad jag vill och jag kan lätt säga att jag och min grupp har världens bästa präst.
hon bryr sig nästan inte om något, märker oftast inte något.
vi kan ha matkrig utan att hon bryr sig, hur normalt är det?
fast nu vet jag ju inte om ni har/hade/kommer att ha samma konfirmation som mig, men jag kan iallafall säga att jag älskar både min konfirmationsgrupp och själva konfirmationen.
det var allt för mig idag, ha det bra ♥ / se